måndag 25 januari 2016

Att få längta, att få komma tillbaka.

Hur mycket jag än avskyr att vara ifrån dansen så älskar jag ändå den längtan som jag, under uppehållet, har över att få komma tillbaka. På ett helt annat sätt än annars förstår jag hur viktig denna plats är för mig när jag tvingas vara där ifrån, något jag aldrig skulle vara självmant. Hade det varit möjligt att spendera varje dag året om här så hade jag gjort det, men då hade risken funnits att jag tagit platsen, dansen och den kärleksfulla atmosfären för givet. Nu, tack vare de veckorna jag varit ifrån Malmö Dansakademi känner jag extra lycka över att vara på plats igen och få göra det jag älskar som mest - att dansa. 

onsdag 13 januari 2016

Passion för dans

Här ovanför ser ni en video från Hannas magdansklasser på både nybörjar och lätt/mellan nivå. Av Olivia Habram Turi, elev på MDA, fick jag efter klassen veta hur mycket hon uppskattat bland annat denna kurs under terminens gång. Hon berättade för mig att hon länge velat lära sig magdans och att hon denna höst äntligen kom till skott och anmälde sig till lätt/mellan kursen. "Jag måste säga att det var ett av årets bästa bestlut" säger hon nu såhär efter terminens sista klass. Att fortsätta på kursen är för Olivia därmed ett självklart val. "Jag vill fortsätta gå stolt från klassen med ett leende på läpparna. Jag har nu en dröm om att få uppträda, men främst att få fortsätta utvecklas och lära mig av Hanna - en så härlig och kunnig magdansare."

"I början var det lite förvirrande men med hjälp av Hannas undervisning kom jag in i det snabbt och min verkliga passion för dans väcktes till liv igen!" Jag vet precis hur Olivia känner när hon uttrycker sig så, för jag har också upplevt det där. Skillnaden är dock att min passion inte väcktes på nytt, den väcktes överhuvudtaget. Dansa hade jag visserligen gjort innan jag började på Malmö Dansakademi och kul hade jag redan då men det var inte för än här som dans blev så mycket mer än 'bara' dans. Inte har passionen stannat heller, för min del så växer den sig fortfarande större för var dag som går och själva dansen ger jag, i samma veva, allt mer utrymme i mitt liv.

Jag tänker tillbaka på första gången jag skulle anmäla mig till tre kurser och var orolig att jag inte skulle hinna med. Idag är vip-kort ett måste och 10 kurser är ett absolut minimum - vill man, så kan man. Jag får ständigt frågan om hur jag hinner men för mig är det inga problem. Det handlar om att prioritera och jag skulle inte för något i världen prioritera bort dansen. Se på mig nu under juluppehållet när jag sprallar runt som ett ivrigt litet barn medan jag väntar på nästkommande termin, inte hade jag stått ut utan dans längre än såhär.