Är det inte fantastiskt när du går in på en klass och får lära dig en koreografi som du fullständigt faller för? I min värld är det något av det bästa som finns. När musiken som strömmar ut från högtalarna fyller mig från topp till tå, när stegen känns naturliga och som gjorda för min kropp, när salen jag dansar i plötsligt känns mer hemma än mitt egna hem - då är jag som lyckligast. Då finns det inget annat än min och omgivningens dansglädje vid liv... alla bekymmer, allt som någon gång påverkat mig negativt är då så avlägset att de inte ens får kallas existerande.
Jag är så tacksam över att ha dansen i mitt liv, dansen som läker alla mina sår. Det spelar ingen roll om jag är irriterad över sena bussar, är osams med någon som står mig nära eller bara har vaknat på fel sida - dansen kan få mig att skina, njuta, glädjas oavsett. Det är så fint tycker jag, hur tankarna kan skingras, hjärtat kan sluta göra ont, tårar kan torkas bort och ledsna miner kan förvandlas till leenden medan kroppen rör sig i takt till musiken. Dansen får mig alltid att må bättre, alltid. Även när jag går in på en klass i tron om att jag är så glad som jag bara kan bli så går jag alltid därifrån ännu gladare än vad jag var från början, något som förvånat mig gång på gång. På väg till bussen från dansakademin går vi alltid sedan, jag och alla andra som förälskat sig i dansen, så lyckliga och spralliga att vi vill skrika högt... så högt att hela världen ser, hör och smittas av vår glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar