"Jag går in i den mest färgglada salen, flertalet elever står och pratar ivrigt, jag möts av Nurtan som ger ifrån sig största möjliga leende och nämner något om en väldigt bra låt hon hört som vi bara måste dansa till. Alla sprider ut sig i salen, ett klick på play och musiken strömmar ut ur högtalarna, glädjen som Nurtan utstrålar smittar av sig. Det är en vanlig torsdag och jag är lycklig."
Svagheter, det är något vi alla mer eller mindre har. Jag själv har en svaghet som jag försöker att jobba emot varje dag och denna är en av anledningarna till att jag minns en av de första klasserna jag tog med Nurtan så väl. En av mina största svagheter är nämligen att jag avskyr att göra fel, verkligen avskyr. På grund av det vill jag gärna backa när det kommer till sådant som jag är osäker på. Ni kan nog förstå hur jag kände när jag under min första termin på en streetklass blev ombedd att stå mitt emot en främling och improvisera då. Jag skulle dansa en stil jag inte alls var hemma i medan en människa jag aldrig tidigare mött skulle stå och titta på mig, bara på mig. Jag fick panik inombords och kan inte ens minnas om mitt hjärta slutade slå eller slog i dubbel takt... eller både och. Den enda tanke jag kunde urskilja i det läget var den som sa åt mig att fly där ifrån. Dansa ville jag, men att göra bort mig var förbjudet och det var precis det jag skulle göra om jag stannade... Åtminstone trodde jag det.
Så vad gjorde jag? Jo jag stannade, jag stannade kvar och jag gjorde mitt bästa. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt, jag skulle ljuga om jag sa att det kändes bra under den improvisation som kändes evigheters lång. Efteråt däremot, då kändes det helt annorlunda. Då kände mig stolt över att jag stannade, att jag valde att inte svika mig själv. Hur det än kan ha sett ut så tog jag mig igenom det och på de få minuterna lärde jag mig dessutom en hel del. Jag lärde mig att tjejen mitt emot var minst lika nervös som jag var, jag lärde mig ett och annat nytt steg medan jag var den som tittade och viktigaste av allt så lärde jag mig att våga. Det var första, men inte enda, gången som Nurtan har fått mig att utmana mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar